Soldatfrun

Är nyss hemkommen från en härlig vecka på västkusten! Behövde verkigen komma bort och tänka på annat. Jag har målat och snickrat, fikat, spelat spel, fiskat, åkt båt, promenerat… När jag tittar tillbaka på bilderna undrar jag om jag verkligen var där! Och jag undrar ibland också vad det är jag lämnade bakom mig för sex år sedan. Men jag vet att jag valde rätt, jag passar inte in där även om det är där resten av familjen bor. Voffen njöt i fulla drag av att slippa kopplat nästan hela veckan. Han jagade katter och en räv, rullade sig i buskar och samlade på sig fästingar som vi plockade bort om kvällarna. Min vackraste lilla bebis!

Tänk att vakna till detta varje morgon! Att jag inte uppskattade det tidigare…

Efter ett par varma fina veckor med bad och sena kvällas kastas jag ut i livet igen. Sommaren har lättat på sitt grepp ett slag. Hoppas att den kommer tillbaka.

Det är svårt, att komma hem till en tom lägenhet. Att vakna ensam. Att bara göra en kopp kaffe på morgonen istället för två. Att inte veta när man hörs igen. Att inte veta.

Knepet är att sysselsätta sig så pass att man inte hinner tänka efter. Inte känna någonting. För sätter man sig ner och andas ut så kommer det svarta hålet och tar en vare dig man vill eller inte.

Om en vecka åker jag till andra sidan Sverige och renoverar hus. Otroligt skönt.

Nu vet jag hur två veckor alldeles ensam känns. En försmak på vad som komma skall.

Men jag har klarat mig rätt bra faktiskt! Inte så många nervsammanbrott som jag trodde, inte så många tycka-synd-om-dagar som jag förväntade mig. De första tre-fyra dagarna var värst, men sedan lär man sig rätt snart hur man är ensam.

Jag sträckläste El Choco, kunde bara inte lägga den ifrån mig! Ni vet, boken om den svensken som satt i fängelse i Bolivia. Mycket var så osannolikt att jag var tvungen att läsa om några kapitel för att ta in vad som stod. Så hemska och brutala händelser att man knappt tror sina öron, och det är vardag där! Men också hur politiker och myndigheter handlar. Många gånger ofattbart. LÄS DEN!

Nu såhär i efterhand är jag lite besviken på mig själv att jag inte sparade den boken till sommaren. Trist att den är slut.

Telefonsamtal på jobbet.

En “TV-profil” ringde härom dagen.

 -Ja hej detta var **** och jag skulle vilja boka tid klockan 19 på torsdag nästa vecka.
-Hej du, tyvärr går det inte att boka så här långt i förväg då du inte är medlem, jag får be dig återkomma nästa vecka.
-Men detta är ju ****!!! Och jag ska spela med ****!!!
-Ja och detta är C du pratar med, och ni är fortfarande inte medlemmar.
-?#&X^*@?}¤!!!!

Sveriges B-kändiselit är riktigt riktigt charmig.

PS. Namnen har jag valt att censurera endast för att det känns olustigt att hänga ut folk som inte vet om det, trots att detta är en “liten” blogg.

Det är inte konstigt att vi i Sverige pratar så mycket om väder! Det är ju verkligen varierande, både i temperaturen och väderleken.

I helgen har vi här i Stockholm snittat på kanske en 8-9 grader, ganska kallt i vinden.

Idag? Se nedan! Detta var vid elva på förmiddagen.

Enda sedan barnsben har jag tyckt om att läsa. Att få försvinna in i nånting annat en stund och glömma världen utanför. Sista åren har böckerna lyst med sin frånvaro, inte för att jag tappat intresset men det har funnits annat på schemat.

För ett tag sedan tog jag i alla fall upp läsningen igen, vilket jag är mycket glad för! En bok är mer än text, det är sällskap också…

Deckare och thrillers har aldrig varit min grej. Jag har ingenting att relatera till och tycker inte att det är så spännande. Något som däremot ÄR min grej är de böcker som är “baserad på en verklig historia” och människors levandsöden. Om konstiga upplevelser och hemska barndomar.

Just nu läser jag en roman skriven av Mariette Glodeck som heter Röda vita rosen. Jag fick den av lillebror i julklapp och känner mig nästan tvingad att läsa den. Riktigt tjejig sak om ett gäng som firar midsommar på en ö i Stockholms skärgård. Efter ett par sidor tröttnar jag och måste ta en paus.

Jag gick förbi Akademibokhandeln idag och bunkrade upp med lite läsning inför försommaren. Hoppas kunna sitta på en ljummen uteplats och leva mig in i historierna.

Den första boken blev Den vita massajens dotter av Corinne Hoffmann. En fortsättning på Den vita massajen som jag sträckläste. Hoppas på att denna uppföljaren också är bra. Den andra är Djungelbarn av Sabine Kuegler. Det är hennes egen historia om hur hon växte upp i Västpapuas djungler hos kannibaler. Kan bli väldigt intressant!

En annan bok jag köpte är El choco av Markus Lutteman. En bok om en kille från Kungälv - Jonas - som under åtta år satt i ett fängelse i Bolivia. (Jag tror att om man gillade Glöm att ni har en dotter så gillar man nog denna boken också). Och sist men inte minst, Flyga drake av Khaled Hosseini. Kanske mest för att det känns som att man ska läsa den. Varje gång jag har varit inne i bokhandeln så har den stirrat på mig, så denna gången fick den följa med hem.

Vilka böcker kommer du att läsa i sommar?

Ett program som jag har börjat följa är Sanningens ögonblick på Kanal 5. Ett program som går ut på att den tävlande får svara på frågor om sig själv, och personen måste svara helt ärligt annars åker han eller hon ut. Självklart finns pengar med i bilden.

Här märker man hur giriga människor är! Hur mycket vill man avslöja om sig själv för pengar?

I gårdagens program ställdes en kille mot väggen. Han medgav att han tyckte att hans flickvän skulle ha siliconbröst, att han hade stulit pengar av henne, och -nästan värst av allt- att han hade varit otrogen. Det sistnämnda visste hon inte om. Hon fick reda på det i en tv-studio!

Allt detta för ynka 75000 kronor! För när det kommer till kritan är det inte mycket pengar. Undra om han tycker att det var värt det?

För fyra år sedan märkte jag min kropp med bläck. Ett ganska dåligt bläck visade det sig, för idag ser det inte ut som det gjorde från början. Eller rättare sagt så ser det inte ut alls.

Nu har jag bestämt mig och bokat tid. Märkningen ska målas över med annat bläck.

Wish me luck!

Jag har tillhört “familjen” länge. Nästan så länge att jag sedan en tid tillbaka kallar min svärmor för mamma. Onormalt? Nja, det vette tusan. Men så är det.

Nu när vi har flyttat till nytt  närmare familjen är hon överlycklig. Nu när hon kan hälsa på utan omvägar, alltså

Härom dagen blev jag utsatt för provet nummer 1, omvårdnadsprovet. Testet där hon kollar om jag är rätt material för att verkligen få ingå i familjen på riktigt. Jag kan ju vara den som kommer att fostra barnbarnen, klart att hon måste ha koll på vad det är för gener hon har att göra med.

I alla fall så kom hon hit, vi skulle bjuda på middag (som dessutom jag skulle laga. jag som är katastrof i köket från början till slut) och vi tänkte ha en trevlig kväll tillsammans. Hon hade med sig en gigantiskt stor krukväxt. Jättefin vit/grön sak i en stor vit kruka. “This is for you, Camilla. If you treat it right it can last for years!”  Jag visste det! Slutprovet var här. Kan jag inte ta hand om den stackars krukväxten (som man dessutom ska flytta ut på sommaren, men den ska inte stå för mycket i solen och den ska vattnas OFTA), hur ska jag då kunna ta hand om barnbarnen? Jag, som har fingrar lika gröna som Dracula, ska hålla en växt vid liv i flera ÅR. Det kan bli en riktig rysare detta.

För om växten dör innan juni, visst betyder det att mina barn inte kommer få mat när de är hungriga?